I en mer än lovligt platt kolumn frågar sig Frida Wallnor, ledarskribent på Di: ”Vem står upp mot Donald Trump?” Det korta svaret är: i princip alla, från de närmaste grannländerna till Latinamerika, Mellanöstern, Kina, alltifrån gamla vänner till svurna fiender. Men det är inte det Wallnor fiskar efter. Inte heller passerar de mobbliknande protester som möter Trump, Vance och Musk var de än råkar befinna sig, nålsögat. Den sortens manifestationer tråkar nog ut Wallnor, eftersom de bara siktar in sig på en liten del av Trump-administrationens politik, exempelvis nedskärningarna i statsapparaten eller migrationspolitiken.
Wallnor och hennes gelikar har ett annat ärende, som är mer svepande och enkelspårigt. De vill inte ta i något som Trump står för med tång och får rysningar bara han – eller Gud förbjude Elon Musk – förs på tal. De efterlyser ett slags ”boutique”-motstånd, skulle man kunna säga, vilket går ut på att med en fnysning skåpa ut Trump och alla hans exekutiva order med badvattnet.
Wallnor ömmar särskild för Texas-demokraten Al Green, han som blev världskändis då han under högljudda protester och genom att fäkta med en käpp försökte avbryta Donald Trumps linjetal i kongressen förra veckan. Wallnor ser i Al Greens uppenbara förakt för de demokratiska spelreglerna (det finns inget annat lämpligt sätt att beskriva hans uppträde) som ett exempel på ”civil olydnad”. Något som bör uppmuntras, enligt henne.
Hon säger sig i Al Green ha bevittnat en ”ensam protest”, men det är ju inte sant. Ena halvan av kongressen visade med all tydlighet sitt missnöje med den andra halvan, bland annat genom att vifta med minst dussin skyltar och plakat med anti-Trump och anti-Musk-budskap. Vilket tydligt syntes i direktsändningen. Att då komma och kalla Greens uppträde för ”en ensam protest” är inte bara verklighetsfrämmande – det är också ohederligt. Om Donald Trump under sin första mandatperiod myntade begreppet ”alternativa sanningar”, är Wallnor och hennes gelikar exempel på något annat, som bättre sätter fingret på den tid vi lever i: alternativa verklighetsuppfattningar.
Wallnor vill se fler exempel på ”civil olydnad” av samma kaliber som Al Greens guldpläterade käpputspel. Och det finns vissa ”ljusglimtar”, konstaterar hon nöjt. Exempel: de ”tappra domare” i Högsta domstolen som vågat underkänna några av Trumps bestämmelser.
Hon ser också den senaste tidens börsnedgång som ett tecken på ”civilt motstånd” (!) En liten priviligierads klicks motstånd i så fall. Tror hon på fullaste allvar att den som blankar eller säljer sina Tesla-aktier gör det som en tyst protest? Bara de som badar i pengar använder dem som politiskt påtryckningsmedel, men knappast kreti och pleti.
Frida Wallnor yrar sedan förvirrande om ”det stolta republikanska partiet” av vilket det knappt finns ”några spår av ryggrad kvar i det som har blivit Trumps MAGA-parti”. Vad menas? Återigen ett exempel på alternativ och djupt felaktig verklighetsbeskrivning.
Trumps nuvarande ministär verkar vara ett betydligt mer sammansvetsat och stabilt lag än under den förra mandatperioden. Det betyder inte per se att Trump bara omger sig med ja-sägare.
Jämför bara vice president JD Vance, med sina starka åsikter och personlighet, med den bleke Mike Pence. Så har vi Elon Musk, Tulsi Gabbard och Steve Bannon, alla självständiga kraftcentra i Donald Trumps absoluta närhet. Färgstarkare laguppställning har väl aldrig skådats i det amerikanska toppskiktet. Men Wallnor har något annat i kikaren, nämligen ”en tydlig strategi för att skrämma eventuella nej-sägare till tystnad”.
Text: Simon Matthis